Nordkorea! Troligen världens sista totalitära kommunistland. Vi var en liten grupp som hade fått visum och såg fram emot att med egna ögon få skåda detta slutna land. Inreseformaliteterna var förvånansvärt smärtfria, enda underligheten var att våra mobiltelefoner beslagtogs mot kvitto. (Vi fick förstås tillbaka dem vid utresan). Två lokalguider väntade oss, Mr Kim och Miss Kim, två ungdomar som inte vek från vår sida under alla dagsbesök. Det första som slog oss var den nästan totala frånvaron av bilar. Inne i huvudstaden Pyongyang fanns det spårvagnar, bussar och en del tjänstebilar och taxi. Intressant nog var taxibilarna ofta gamla Volvo 240 av 1975-80 års modeller! Anledningen sades vara att Nordkorea på 1970-talet en kort period hade öppnat för handelsutbyte med bl a Sverige. De hade beställt några hundra Volvo som snart levererades. Det sägs att Volvo ännu inte fått betalt för dessa!
Det var tidvis mycket folk på gatorna och vi såg en hel del skolbarn på väg till och från skolor. För övrigt sägs Pyongyang vara världens renaste huvudstad, främst förstås på grund av de få bilarna. Det första vi fick göra var att avlägga ett besök vid den store ledaren Kim Il Sungs jättestaty inne i centrum. Numera har den kompletterats med en lika stor staty av sonen Kim Jong Il. Stadens monument är minst sagt storslagna, här finns en triumfbåge som är större än dess franska motsvarighet, här finns ett högt torn som speglar den rådande kommunistiska ideologin, i form av Juche-filosofin, en hemvävd form av marxism-leninism.
Första kvällen var det dags för en otroligt imponerande föreställning på den stora May Day-stadion, som sägs rymma 150 000 personer. Det som stod på programmet var först en dansuppvisning med 10 000 deltagare. Sedan vidtog en en spektakulär show där ett par tusen aktörer på ena långsidan med hjälp av olik färgade skärmar blixtsnabbt framställde den ena scenen efter den andra, alla illustrerande olika stadier i Nordkoreas historia och framväxt. Det är omöjligt att inte bli imponerad av denna exakta precision. Man kan undra över de ledandes behov av att manifestera sitt lands utveckling, och hur folk i allmänhet uppfattar detta skådespel. Vi från väst vet ju genom medias information att svält och fattigdom inte är ovanligt i landet.
Hur planerade och strikta våra besök var är inte lätt att komma underfund med. Klart är i alla fall att vi fick se en hel del av Pyongyang, långa resor med buss på landsbygden och besök i mindre städer, som den gamla staden Kaesong. Vi försökte ibland att avvika från de ordinarie utflykterna men tillrättavisades då vänligt men bestämt av våra lokalguider. Fotografering var till en början lite komplicerad; vi fick fråga om lov om vi skulle plåta någon vy eller några personer. Efterhand lättade dock dessa restriktioner och vi tyckte till slut att vi kunde ta foton mest överallt där vi befann oss.
Det gavs inte många tillfällen till kontakt med vanligt folk på gatan, men några gånger kunde vi växla några ord och blickar. Det gick bra att köpa glass från något stånd på gatan, vi kunde hjälpligt kommunicera med några personer i tunnelbanan, och vid ett par tillfällen poserade vi tillsammans med några brudpar som just skulle gifta sig. Under en halv dag besökte vi en skola och ett bibliotek där en i gruppen, en lärare, kunde hålla ett kortare föredrag på engelska om Sverige och då det också gavs tillfälle för eleverna att ställa frågor. Deras engelskakunskaper var kanske inte alltför goda.
En dag gjorde vi en utflykt till Panmunjom, gränsstaden vid den 38:e breddgraden som skiljer Nord- och Sydkorea åt. Vi passerade flera vägspärrar där våra guider måste visa flera slags papper och legitimation. Väl framme togs vi omhand av en officer som höll ett långt och intressant föredrag på god engelska om händelserna kring och efter Koreakriget 1950-53. Vinklat, javisst, men ändå mycket spännande att höra denna sidas syn på händelserna. Vi fick också se förhandlingsrummet där Nordkorea och FN diskuterade och skrev på vapenstilleståndsavtalet. Inne i den demilitariserade zonen gick vi in i en barack och fick sätta oss runt ett bord genom vilket själva gränslinjen går! Vi kunde till och med ta några steg in i Sydkorea. Men, sade vår officer, det är absolut förbjudet att gå över gränsen på utsidan av baracken. Då kan det hända att den sydkoreanska militären skjuter på oss! Han berättade att en dam i en turistgrupp för några år sedan hade blivit beskjuten! Efter resan hörde vi att samma historia med omvänt perspektiv berättas på sydsidan!
Väl tillbaka i Pyongyang var det dags för ytterligare besök med militär anknytning. Nere vid floden ligger det amerikanska “spionfartyget” USS Pueblo. Denna gamla skorv uppbringades 1968 av nordkoreanerna efter det att fartyget hade kränkt deras territorialvatten. Hela besättningen på 82 man tillfångatogs, och en man i besättningen dödades vid en lättare skottlossning som utbröt. Det hela utvecklade sig till en storpolitisk skandal och dåvarande president Lyndon Johnson fick offentligt be om ursäkt, innan besättningen efterhand släpptes. Fartyget hade faktiskt en för den tiden avancerad radioutrustning ombord, vilket en i vår grupp, en gammal radiotelegrafist, bekräftade efter att ha sett apparaterna.
Ja, det var omtumlande att ha besökt detta udda land. Det kommer en liten men stadig ström av turister hit, de flesta säkert nyfikna på att se ett land som man bara hört talas om via media. Mycket kan sägas om landets ideologi och framtida kurs och utveckling. Vill man bilda sig en uppfattning är det ju lämpligt att läsa och diskutera och kanske med egna ögon se och uppleva landet. Det går faktiskt att resa hit!
Göran
