En rundresa i Peru
Vilken syn som bredde ut sig för våra ögon! De imponerande ruinerna av den gamla inkastaden Machu Picchu låg utsträckta över den kantiga bergsryggen. Vår reseledare frågade de resenärer som varit på Kinesiska muren vilken anblick som varit häftigast, och samtliga svarade ’Machu Picchu’! Vi hade nu nått det mål som många länge längtat efter. Men hela resan genom inkalandet Peru hade varit fylld av spännande och exotiska upplevelser, allt ifrån huvudstaden Lima, över den storslagna bergskedjan Anderna, Titicacasjön med sina vassöar, och nu alltså till dalen med alla inkabosättningar.
Färden startade i Lima, där vi inkvarterades i den mondäna stadsdelen Miraflores. Den gamla stadsdelen kring Plaza de Armas och den stora katedralen gav vittnesbörd om den spanska kulturen, liksom det närbelägna San Franciscusklostret med de berömda katakomberna. Ett gammalt och vackert bibliotek, som taget ur någon av Harry Potterböckerna, beskådades och sedan dök vi ner i de trånga gångarna där vi synade massor av ben och skallar. Det stora och fina Antropologiska och Historiska museet gav oss en första inblick i inkakulturen.
I Nasca och på Paracashalvön fick vi se ytterligare bevis på de gamla indianernas färdigheter. De otroliga Nascalinjerna sträckte sig kilometervis över öknen och formade de mest bisarra figurer. Vi fick klättra upp i en ’Mirador’, ett utsiktstorn för att kunna se lite bättre. Om man vill och vågar kan man t o m hyra plats i ett sportflygplan för att få en riktig överblick över detta märkliga område.
Den stora bergsstaden Arequipa, där bl a Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa växte upp, visade sig vara en mycket sevärd stad med sköna omgivningar. Vi besökte en stor lantgård, Hacienda del Fundador, och gjorde en behaglig lantlig promenad som avslutades med en pic-nic i vacker miljö. På eftermiddagen blev det köpfest inne i Arequipa, eftersom staden är centrum för varor av alpacka- och lamaull. Här var det många som köpte tröjor, mössor och vantar.
Nu var vi redan uppe i Anderna, och for vidare på väg till Colcadalen, eller Colca Canyon. Vi stannade på resans högsta punkt, 4 900 meter över havet, för fotografering. Alla var yra i mössan! Väl framme i den imponerande dalen var vi mycket spända på att få se kondorer. Det var ganska mycket moln, men vid 9-tiden såg vår lokalguide Betty plötsligt en grupp kondorer och allmän fotografering utbröt. Vilka fantastiska fåglar, med upp till tre meter mellan vingspetsarna. Vi såg dem förstås inte på riktigt nära håll, men ändå! Själva canyonen, som sägs vara dubbelt så djup som Grand Canyon i USA, såg vi bara tidvis, eftersom det ibland var moln nere i klyftan. Ett par stopp i genuina byar på vägen gjorde ändå att vi alla mycket uppskattade denna utfärd.
Så kom vi då fram till den lilla staden Puno vid Titicacasjön. Här passade jag på att klippa mig redan första kvällen, på 3 800 meters höjd och priset 15 kronor! Ett av mina bästa klipp! Tidigt nästa morgon stod ett antal förare med tricyklar utanför vårt hotell. De som varit i Kina tyckte att cyklarna var nästan precis likadana som i hutongerna i Beijing! Vi cyklades ned till hamnen, där en båt först tog oss till de flytande öarna, där Urofolket bor och lever. Lokalguiden Henri och byhövdingen talade det lokala språket aymara, Henri översatte och berättade om seder och bruk på dessa märkliga öar. Vi handlade en del saker, bonader, modeller av vassbåtar m.m. för att stödja indianerna. Dessutom bjöds vi på en tur med vassbåt. Inom parentes kan nämnas att Thor Heyerdahl här utnyttjade indianernas erfarenheter när hans vassbåtar Ra I och Ra II byggdes.
Så for vi vidare med vår egen båt, en två och en halv timmas färd rätt ut på Titicaca, till den vackra ön Taquile. Här fick vi först vandra i två kilometer från havsytan på 3 800 meter upp till öns mittpunkt på 4 000 meter. Det var en oerhört vacker promenad i strålande sol med havet i bakgrunden och grönskande kullar med terrasseringar. Det gällde dock att gå långsamt, för luften tenderade att ta slut för flera av oss! Belöningen för ansträngningarna kom dock i form av en superb lunch utomhus på en liten lokal restaurang. Det var en höjdpunkt i dubbel bemärkelse. Vi fick bl.a. en grillad öring som vilken stjärnrestaurang som helst skulle vara stolt över.
Efter ett par dagar på denna höjd hade vi vant oss riktigt bra, och nu fortsatte färden med buss norrut mot det verkliga hjärtlandet i inkariket. Under denna niotimmarsfärd kunde vi stanna på flera ställen, dels för att äta, dels för att bli guidade på intressanta gamla preinkabosättningar och inkabebyggelse. Vi kunde också se den gamla inkavägen på flera ställen.
Så var vi då äntligen framme i den riktiga inkahuvudstaden Cuzco! Här finns det oerhört mycket kvar av den ursprungliga bebyggelsen från 1400-talet. Vilka fantastiska konstruktörer och byggherrar inkafolket måste ha varit! En hel dag kunde vi vandra runt i och kring staden och storögt beundra alla stenkonstruktioner, med skarvar så fina att man inte ens kunde få ett rakblad emellan! I det delvis bevarade Soltemplet fick vi en hel mängd upplysningar om inkas religiösa vanor och seder, och uppe på den jättelika fästningen Sachsayhuaman kunde vi fundera över hur ett fåtal spanska conquistadorer så lättvindigt kunde besegra de stolta och krigiska inkas!
Runt Cuzco ligger Inkas heliga dal, de områden där många av de ursprungliga inkabyarna är belägna. Vi tillbringade en hel dag i denna vackra dal. Första stoppet gjorde vi i den lilla staden Pisac och indianmarknaden där. Vi kom så tidigt att alla stånd inte ens var färdiga. De flesta fann säkert något att handla under den timma vi spenderade här. Det märktes snart vilka som hade förmåga att pruta och vilka som kom tillbaka till bussen med flest kassar! Färden fortsatte längs Urubambafloden och efterhand kom vi upp på kullarna och fick fina panoramavyer över de ibland snöklädda topparna. Några i gruppen var lantbrukare, och de fick sitt lystmäte när vi kom fram till de berömda agronomiska försöksanläggningarna i Moray. Här fanns mängder av koncentriska cirklar av terrasser på många olika nivåer, och vi fick reda på att inka- och preinkafolken här provade ut vilka växter som trivdes bäst på vilka höjder. En sådan fantastiskt anläggning!
Och så var det då dags för den stora dagen. Vi fick stiga upp tidigt från vårt hotell i Ollantaytambo för att ta tåget INKA EXPRESS till den lilla byn Aguas Calientes. Tågresan var nästan lika spännande som själva besöket på Machu Picchu.
Längs den vindlande floden Urubamba tuffade tåget ganska långsamt och vi satt som klistrade vid fönstren hela tiden för att se så mycket som möjligt av det panorama som bredde ut sig inför våra ögon.
Väl framme i Aguas Calientes fick vi gå ombord på små matarbussar som skulle ta oss till Machu Picchu. Och efter en promenad uppför ett antal trappsteg stod vi äntligen inför den betagande synen. Vidunderligt bredde ruinstaden ut sig, och vi hade vi en rent osannolik tur med vädret, strålande sol och lagom varmt. Vår lokalguide, Pasqual, guidade oss outtröttligt runt i flera timmar, och hur många tusen digitalbilder som knäpptes går nog knappt att beräkna! Det var också en och annan som ringde eller sms-ade hem: Nu är vi här!! Efteråt samlades vi alla utanför entrén, fick våra fina Machu Picchustämplar i passet och många hade även stämplats av den starka solen, vackert grisskära i ansiktena.
Under flyget tillbaka till Lima och därefter hem till Sverige var vi många som, mätta av intryck och upplevelser, förtjusta berättade om alla de små episoderna och de stora upplevelserna vi varit med om. Vilken härlig resa!
Göran Sändare
